Kriget som ledde fram till EU

I går torsdag firades 75-årsminnet av invasionen av Normandie.
Det räknas som en av andra världskrigets fyra viktigaste vändpunkter. Men det är också ett minne om hur Europa var före EU.

I år har EU:s betydelse varit mer ifrågasatt än någonsin tidigare, inte minst – ironiskt nog – från populistiska krafter på samma politiska högerkraft som en gång nazister och fascister.

Det har inte ens gått två veckor sedan valet till EU-parlamentet när vi kan se hur snart 100-åriga veteraner från den där blåsiga morgonen i dimman längst den franska kusten är tillbaka på stränderna. Hur deras minnen väcks tilliv av kamraterna de förlorade – i kampen mot diktatur och ondska.

Invasionen av de normandiska stränderna var inte den ensamt avgörande faktorn i kriget mot Hitlertyskland, och trots de tiotusentals döda bland de allierade går de inte att jämföra med de ryska förlusterna på östfronten. Icke desto mindre var de allierades öppnande av en andra front på den europeiska kontinenten av stor betydelse för att tvinga Hitler att dela sina sinande resurser och därmed avlasta östfronten.

I den största amfibieoperation krigshistorien sett, över 5.000 fartyg av olika slag deltog, sände västmakterna mer än 125.000 man över engelska kanalen under det första dygnet. De gjorde det trots att väderförhållandena var långt från perfekta, men luckan då tidvattnet var rätt var på väg att försvinna och man hade redan skjutit upp invasionen en gång.

01.00 hoppade de första fallskärmsjägarna ur sina plan. De flesta missade sina tilltänkta landningsplatser bakom de tyska linjerna med flera kilometer. Samma kaos var det på de flesta stränderna när landstigningsfartygen i gryningen styrde mot land. Icke desto mindre lyckades Operation Overlord, som den hette i kodspråk.

Vad har då invasionen i en valblogg att göra? Jo, för att återvända till inledningen av den här texten, så genomfördes invasionen bara åtta år före Kol och Stål-unionen slöts. Det fördrag som lade grunden till det vi i dag kallar EU. Tanken var att knyta Europas länder så nära varandra att ingen skulle tjäna på att starta krig. Och tanken var rätt då, och är rätt i dag. Den i historien så krigshärjade europeiska kontinenten har sedan dess upplevt sin längsta period av fred.

EU är inte perfekt, långt ifrån, men det fredsprojekt genom handelsförbindelser som krigströtta människor för 70 år sedan skissade fram har byggt dagens fredliga, fruktsamma och fantastiska Europa ur krigets ruiner. Detta tål att påpekas gång på gång, då vårt minne allt för ofta är kort. I dag ser vi hur 30-talets tankar fått nytt liv på många håll i Europa, också på våra breddgrader. Tankar om överhöghet, om vi och dem, om hur andra religioner eller kulturer hotar vår.

Vi vet var det ledde. Det ledde till miljontals döda, till brott mot mänskligheten vi knappt kan omfatta och till misär. Vi får inte göra om samma sak igen. Vi får inte ta oss till en punkt där nya invasionsplaner för att befria en hel kontinent måste dras upp och där hundratusentals måste riskera sina liv för demokrati och frihet. Som de gjorde på Normandies stränder för 75 år sedan.

Jonas