Kommunreform utan lösningar – från någon

De flesta kommuner protesterar mot landskapsregeringens kommunreform genom att skjuta upp beslut om att ingå i samarbetsgrupperna. Vi kan utgå från att det bara är det första obstruktionsförsöket, fler lär följa.
Samtidigt sitter såväl regeringspartierna som oppositionen utan svar på vad som faktiskt komma skall.

I kommunernas fullmäktigen och styrelser finns ett stort missnöje med den föreslagna kommunreformen. Det finns förstås många skäl till det; det kommunala självbestämmandet är utmanat, de kommuner som har det gott ställt har svårt att acceptera att man ska tvångsmässigt slås ihop. Dessutom är det en känslosak, till och med i kommuner med så svag ekonomi att behovet av en samgång är akut förnekas detta faktum med hänvisning till känslan i den egna kommunen.

Men lagtinget har klubbat enlag som säger att kommunerna måste förhandla om ett samgångsavtal enligt den mall för de tre nya kommunerna (och Mariehamn) som LR föreskrivit. Om inte nästa landskapsregeringen i brådrasket river upp gällande lag kommer kommunerna att tvingas tillförhandlingsbordet förr eller senare.

Så långt är det mesta relativt klart. Men sedan? Högsta domstolen och Ålandsdelegationen slog fast att de inblandade kommunernas fullmäktigen måste godkänna avtalen för att reformen ska kunna genomföras. Makten ligger alltså inte hos lagtinget eller LR, utan på de folkvalda i de 15 kommunerna. Chansen eller risken (välj ett beroende på din personliga åsikt) att alla fullmäktigen i var och en av de tre föreslagna nya kommunerna ska säga ja får anses som mycket liten. Då faller reformen.

Kansliminister Nina Fellman (S) har under hela processen hållit fast vid att lagen ska följas och att reformen därmed är säkrad. Det ska hon förstås säga, men verkligheten kommer inte att se sådan ut, åtminstone inte utan att LR lockar och pockar med ordentliga ekonomiska fördelar. Regeringspartierna har inte presenterat några sådana insatser, och det låter inte som att det finns någon enighet från de tre partierna, S, MSÅ och Lib, heller. Regeringsblocket har därmed inget svar på hur det ska bli.

Samtidigt är läget, låt vara i varierande grad, på väg att försämras i ett flertal kommuner. Pengarna räcker inte till, och nya kostnader kommer när socialvårdslagar och grundskolelag antas i höst. Flera kommuner är som sagt redan i dag i skriande behov av att hitta ett fördjupat samarbete med annan eller andra kommuner för att klara av ökande krav på sociala insatser och -service.

Samtidigt har inte heller oppositionen något svar på hur situationen ska lösas. Det har talats om att återställa de minskade landskapsandelar som dagens LR dragit ned med fyra miljoner. Låt oss vara franka och konstatera att det inte är jätteofta som nya regeringar har ökat utgifter som den förra minskat, så en sådan återställning får ses som osäker som bäst.

Att i det läget enkom hänvisa till att det är kommunerna själva som ska fatta beslut om att gå samman är förstås ett sätt, men är inte direkt att ta sitt ansvar. Oppositionen är således skyldig att ge ett svar på hur frågan om kriskommunerna ska lösas.

Frågan är om väljarna kommer få något svar från endera sidan i valrörelsen.

/Jonas