Idag började det äntligen åska, det behövdes verkligen, men det var nog ändå för lite tror jag.

En sak som är jobbigt med åska är att Hans är livrädd för den.

Han rusade ut innan jag ens hade hört åskan, han måste ha stuckit vid första lilla mullret liksom.

Sen var han borta hela dagen och fast jag vet att han brukar vara det ibland, så känns det aldrig helt bra.

Han gömmer sej oftast när det är så skarpa ljud som just åska, ligger och trycker nånstans helt enkelt.

När han är borta så saknas något för mej, jag känner mej halv, som om en del av mej är borta.

Jag oroar mej för honom fast jag vet att han kan vara borta hela dagar, att det ofta är så på våren och sommaren.

Även när han inte skrämts iväg av åska eller andra höga ljud så är han ju ofta på jakt.

Jag är jålig, jag vet, men han är ju min familj och jag älskar honom så det nästan gör ont.

Hans kom in vandrande för ett tag sen och jag blev så lycklig när han kom. Han var mest hungrig han ;)

Och jag är hel igen :)

Läste en test i en sån däringa hälsotidning och en av frågorna var:

"Har du straffat dig själv igår eller idag? Genom tex dålig mat eller godis."

Straffat?

Är inte det belöning i så fall?

Eller har jag missförstått nåt nu igen??

Idag åkte jag in till stan för att äta lunch med 3 trevliga tjejer i varierande ålder.

Vi åt buffé på Wirrans och det var som vanligt gott :)

Borde dock aldrig ha tagit den där lilla kakbiten till efterrätt för den gjorde mej totalt övermätt, raaap…

När man handlar mat så är det inte bra att vara hungrig, det vet ni säkert, man köper så mycket extra och onyttigt då…sånt som just då ser så himla gott ut.

Men idag kunde jag konstatera att man inte ska handla när man är proppmätt heller! Det var väldigt svårt att hitta nåt som såg gott ut över huvud taget!

Jag som handlar så sällan behöver köpa en hel del när jag handlar så jag har nåt att laga till middag och lunch alla dagar.

Det blev till att köra lite på gammal vana och handla sånt som jag brukar laga av…trist, men idag var det nödvändigt för att alls ha nåt äta under veckan.

Och jag får åter igen konstatera att det ska vara måtta på allt!

…in till stan igår kväll.

Behövde lämna in papper på flera ställen så jag åkte in rätt sent och gjorde det.

Sen blev snabbisen en långis för jag bromsade upp hos vännen A på vägen hem och överlämnade lite grejer åt henne…sen blev vi sittande på deras altan en bra stund och prata.

Så nu har jag avslöjat vad min snabbis igår egentligen bestod av…skrev det som status på FB igår och svarade bara svävande på folks funderingar över vad jag riktigt menade som svar där ;)

Jag hade packat och åkt iväg för skjuts till paradiset idag, men när jag kom ner till båtplatsen så blåste det otroligt mycket.

Min morbror och jag diskuterade saken och konstaterade att skulle det blåsa upp lite mer så skulle jag inte kunna få skjuts hemåt, så det blev inget paradis idag :(

Men jag tog mej ett långt dopp på stranden bredvid båtplatsen i alla fall :)

Under tiden jag var i vattnet så blåste det upp bara mer och mer så beslutet var nog gott och jag fick i alla fall en nära paradiset upplevelse :)

På vägen hem blev jag jättetrött, kände mej hängig och frös nästan. Undrar om jag svalde nån alg fast jag inte såg nån??

Eller så räckte det väl med ett långt dopp för idag…

Hur som, det kommer fler dagar med paradisvistelser :)

Till dess får jag (och ni) njuta av en bild därifrån.

I was testing the children in my Sunday school class to see if they understood the concept of getting to heaven. 

I asked them, "If I sold my house and my car, had a big garage sale and gave all my money to the church: Would that get me into Heaven?" 

"NO!" the children answered. 

"If I cleaned the church every day, mowed the yard and kept everything neat and tidy: Would that get me into Heaven?" 

Again, the answer was, "NO!" 

By now I was starting to smile. Hey, this was fun! 

"Well, then, if I was kind to animals and gave candy to all the children and loved my husband: Would that get me into Heaven?" 

Again, they all answered, "NO!" 
I was just bursting with pride for them.   

"Well," I continued, "then how can I get into Heaven?"   

A five-year-old boy shouted out: "YOU GOTTA BE DEAD." 

Misu min älskade lilla gumma, idag är det ett år sen du lämnade mej (och Hans).

Ett år av saknad och sorg :´(

Det går inte en dag att jag inte tänker på dej, inte en dag utan att jag saknar dina tassande steg. Jag saknar dina mjauande berättelser om vad som hänt medan jag varit borta, förstod dem inte alltid, men älskade dem alltid :)

Det är fortfarande mycket tomt i sängen när jag lägger mej, för du ligger inte bredvid min kudde och spinner mera :´(

Det gör ont att du inte är här med mej, men samtidigt vet jag att du har det bra i himlen.

Där ligger du, min lilla soldyrkare, i solen och har det bra, mätt och belåten.

Mamma och pappa klappar nog om dej och kliar dej bakom öronen, precis där som din päls var mjuk som sammet :´)

Saknar dej gullgumman, men vi ses igen så småningom!

I förrgår (bloggen skrevs igår, men då kunde jag inte lägg in den) åkte jag iväg till Sverige och min bil trängdes in på en hylla medans resten av bildäck fylldes av husvagnar och –bilar.

Såg ut som det var massflykt!

Handlade lite i Norrtäje, åkte sen iväg för mitt huvudmål för resan, Näset.

Där hängde jag….en utställning åt vännen A.

Ja, hon var med också förstås :)

Det var lite krångligt eftersom vi måste hänga tavlorna i fiskelina från krokar som satt rätt högt upp. Fiskelina är inte så himla lätt att knyta så det blev till att använda specialknutar.

Det var varmt, hjärnorna kokade så de goda idéerna lät vänta på sig. När vi hängde sista tavlan så hängde den perfekt direkt…synd att vi kom på alla bra knep så sent :(

Men det gick bra, vi hade trevligt tillsammans och utställningen blev fin :)

Åkte hem med sista färjan och det blir nog ingen brist på husvagnar och –bilar på Åland ändå, för det kom med en stor och ny laddning hitåt med den färjan.

Det var mycket trångt om saligheten på bildäck, men det gick!

Inne på färjan var det också trångt och jag hade varmt som sjutton så jag satte mej ute på däck nästan direkt. Vinden svalkade mej och tillsist fick jag nästan kallt! När tusan hände det sist???

Ps. drick inte bilkokt energidryck, det smakar vedervärdigt!

Min mormor och morfar bodde på en halvö, man tar sig dit med båt eller går över bergen. Det bodde inte så många på halvön, men några familjer fanns det där så de var inte helt ensamma där.

Där levde de på jordbruk, hade lite djur och fiskade.

Denna plats har varit mitt sommarparadis sen jag var liten.

Det är en helt underbar plats, lugnt och stilla, mycket lite folk och ingen trafik…ja nån enstaka gång sätter väl nån igång en traktor, men det är allt :)

Efter min mammas död blev en del av paradiset mitt.

Jag skulle hellre ha mamma (och pappa) kvar i livet förstås, men det går ju inte ordna så istället njuter jag av min del av paradiset då och då.

Idag besökte jag paradiset igen, härligt :)

Lite mer trafik på sjön än vanligt var det idag, så det så det var inte lika lugnt som vanligt, men ändå helt underbart.

Besökte även min moster och morbror i deras del av paradiset och det var då vi började prata om att det är få förunnat att få uppleva ett sånt sommarparadis som vi barnbarn till mormor och morfar har fått gjort.

I lugn och ro, sommar, sol, strand och bad.

Det behövdes inte mycket, vi ville bara vara där så mycket vi kunde :)

Tack mormor och morfar för att ni flyttade till detta paradis och gav oss dessa ljuvliga somrar!

Saknar er!

Första gången jag kom till Bentes var när jag skulle medverka i Saltkråkan. Jag hade inte sett en enda pjäs där och visste inte ens var Bentes låg.

Redan den första sommaren blev jag överförtjust i stället :) Det andas hemtrevlighet, gemyt och sommar.

Året efter var jag med i en pjäs igen och då var jag även anställd på ÅUF.

Det blev många somrar på Bentes för mej under åren på ÅUF, jag agerade, sålde biljetter, sufflerade osv.

Något år var jag bara lite med på plats och det kändes alltid lite sorgligt, som om nåt saknades.

I fjol somras slutade jag på ÅUF och då blev det ingen sommarteater på Bentes för att det saknades skådespelare, så det blev ett snöpligt slut för mej och Bentes :(

Ikväll har jag vart till Bentes och sett årets uppsättning. Jag kom tidigt eftersom jag hade lovat hjälpa till och riva biljetter, men det fanns andra villiga och yngre krafter som hellre gjorde det :)

Jag delade istället ut stjärtlappar som folk fick låna om de ville.

Det kändes som hemma redan när jag körde in på parkeringen.

Jag såg pjäsen med goda vännen B och vi fick oss många skratt och fniss och sen var det trevligt att umgås lite med henne också :)

Men det är inte samma sak att bara vara där som gäst, inte höra till liksom…men ändå älskar jag stället och dess stämning!

Så jag lär nog komma tillbaks många år ännu för att se pjäserna där :)