Ett litet boktips i all hast: Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdahl (som förresten kommer till litteraturdagarna i Mariehamn i år). Nutid, människor, känslor, spänning och samhällskritik i ett och samma paket. Inte illa!

 

Men mycket omskakande.

... men kroppen är svag, ack så svag.

 

Hela familjen ligger i olika stadier av förkylning och/eller magsjuka.

 

En efterlängtad ridkurs gick i helgen i stöpet för dottern och mej på grund av sjukdom.

 

Ibland blir jag faktiskt fruktansvärt trött på att vara människa.

 

Det skulle vara skönt att vara sten en stund.

Årets absoluta höjdpunkt närmar sej - Mariehamns Litteraturdagar. Det är bara drygt två veckor kvar nu ...

 

Jag förstår inte hur arbetsgruppen bakom projektet lyckas - men år efter år samlar de ihop en fantastiskt intressant grupp av författare att bjuda hit. Och jag läser nästan ihjäl mej veckorna innan, för jag måste ju provsmaka så mycket jag hinner i förväg.

 

Det är ett långt, ljuvligt och uttdraget förspel inför litteraturdagarnas ordorgasm. Mitt i kallaste mars.

Förmodligen blir man klokare, öppnare och mera flexibel. Förmodligen lär man sej viktigheter om människor och om livet och hur man överlever hel och hållen så länge som möjligt. Av att läsa, menar jag.

 

Men i dag har jag varit glad hela dagen, för att jag plötsligt blev att tänka på hur gott det är med rooiboste, och det skulle jag förmodligen aldrig ha kommit mej för att smaka om jag inte hade läst om Mma Ramotswe på Damernas detektivbyrå.

 

Att jag dricker rooiboste är en direkt följd av läsning. Det känns liksom fantastiskt.

 

 

Jag och kollegan M (som i Mysig och Mest värd) skulle fotograferas idag. Vi behövde ett gemensamt porträtt till en hemsida, och M:s dotter lovade ställa upp som fotograf.

 

Vid avtalad tid vräkte snön ner. Fotografen hade sina tvivel på våra idéer om utomhusfotografering, men vi lovade att vi är omvända Morror och att snön smälter och tar en sväng runt oss när vi ställer upp oss.

 

Det gjorde den inte. Möjligen blev den blötare och mera regnlik. Snön, alltså. Och fast vi är färdiga för länge sedan, och har återgått var och en till sitt, så har inte snön hämtat sej än.

... var jag har varit.

 

Men jag är samma, fast ny.  Ny kunskap, nya upplysta rum i mitt medvetande, några nya rottrådar framgrävda ur mörkaste mull.

 

Åh, jag önskar att jag fick leva i sjuhundra år, eller mer. det finns så mycket att utforska.

 

Hur som helst, jag är glad över att vara just här, just nu. Och mer än så finns egentligen inte att få.

... att bryta tystnaden.

 

 

"knaaak"

Jag var och hälsade på min pappas kusin, på farmors sida, igår. Jag hade inte sett honom sedan jag var liten. Han låg på sängen och läste när jag kom in, och när han satte sej upp tog jag ett litet steg tillbaka av överraskning; han är en äldre kopia av en av mina farbröder.

 

I samma stund sa han: Ja, du ser då precis ut som din farmor!

 

Sedan behövde vi inte säga så mycket mera på ett tag.

Har en liten byggare i husets enda badrum i dag. Och några dagar till. Fast han går hem till sitt till natten, förstås.

 

Han ska byta ut vårt golv, just nu låter det som om han ... river.

 

Jag får alla möjliga små panikkänslor av att inte ha tillträde till toaletten, frågar ni mej i dag så är det här hemmets allra största tillgång det fina utedasset på gården.

 

Dit hörs inte telefonen heller.