Ibland får man bloggtorka, håller upp ett tag och börjar sedan igen.

Men min bloggtorka som uppstod vid jul har övergått till ett beslut att nu, nu får det vara bra. Efter att ha skrivit denna blogg i tre år nu så känner jag att jag har gjort mitt.

Jag avslutar med ett par bilder på kossorna när de var ute och lekte i snön här vid jultaget. Thelma, som syns på bilden, hade hur kul som helst. Precis innan jag hann få fram kameran så hoppade hon rakt upp i en stor snöhög, blev hängande på magen högst där uppe och liksom gungade lite fram och tillbaka. Hon spanade samtidigt ut över nejden och såg hur lycklig ut som helst när hon hängde däruppe! Sedan sparkade hon till med bakbenen, gled över krönet på snöhögen och kanade ner på marken igen. DÅ hade min kamera orkat igång... typiskt! Sedan la hon iväg i snabb arbetstrav för att utforska vad mer roligt en ko kan ha med lite snö!

Så med denna sista historia vill jag ge ett stort TACK till alla er som flitigt följt med och läst mina små vardagsbetraktelser. Det är helt och hållet er förtjänst att mitt bloggande fortsatte så länge som tre år då jag från början bara hade tänkt att skriva om ett år på gården... Tack!

En av fördelarna med att vara bonde är att man till viss del kan styra över sin egen tid. Som att man på en vanlig onsdag kan ta ett gäng kollegor med sig ut i den åländska skärgården för att äta julbord. (Sen får man förstås stå där och jobba på söndagen när alla andra är lediga... )
Detta har vi gjort idag, vi var åtta stycken som gav oss iväg ut till Silverskär för att äta det mest fantastiska julbord i den mest makalösa miljön. Som om inte det räckte så ställde vädrets makter till med det mest otroliga vädret man kan få på en sådan här utfärd. Solen sken från en klarblå himmel, vattnet låg spegelblankt och marken var frostig av den första riktiga vinterdagen. Helt magiskt!

Om du inte har varit ut dit så kan jag varmt rekommendera det! Det är en helhetsupplevelse som innebär så mycket mer än bara mat. En övernattning därute är nog inte helt fy skam det heller, vi var in och tittade i den nybyggda ladugården som var full av små övernattningsrum med fyrstjärnig standard. Bara den idén, att när man ska bygga ett hotell så väljer man att bygga en ladugård... Inte att renovera en gammal dylik till att bli hotell, utan att bygga en ny! Någon har tänkt till. En korridor i mitten och ”bås” åt sidorna med skylt över dörren med kossans namn på. Man får bo i Rosas bås eller i Stjärnas eller varför inte i hästens Bruntes spilta? Allt utformat med en så hög smakfaktor att inredningsprogrammen i TV mest liknar kattskit om ni ursäktar uttrycket!

Uppe på ”höskullen” fanns det helt otroliga konferensutrymmet, även det med så mycket detaljrikedom och utsökta materialval så man höll på att smälla av. Allt från bord och golv i kärnvirke till handsmidda klädhängare vittnade om en grundidé rotad i det genuina och äkta avsedd att på ett modernt sätt föra oss tillbaka i tiden, sopa undan all stress och varsamt föra våra fötter tillbaka till moder jord.
När så jag, som ju ändå lever nära naturen med fötterna stadigt förankrade i dyngan, reagerar på detta sätt så kan jag ju bara tänka mig vilken effekt denna ö får på en stressad 08! Det måste ju bara bli en upplevelse för livet!

Idag på förmiddagen hämtades fårskocken hem från betet.
Vi har nog världens snällaste får, för de kom i möte med traktorn, gick in i fållan och direkt upp på vagnen, som om de visste att nu fick de komma hem till människorna igen.

Väl hemma fick de flytta in i utrymmet där vi förut hade vår mjölkgrop. Världens finaste fårhus kanske, med vita kakel på väggarna... En foderfront hade lagats av plankor, provisoriskt fastsatta så att vi skulle kunna justera höjden så det passade fårens nackar.
 
När vi kom till ladugården ikväll tyckte vi att den övre plankan kanske skulle vara lite högre upp, så att de nådde lite längre fram med huvudena. Vi flyttade upp den och gick ut i lösdriften för att göra kvällens sysslor. När så han som skulle utfodra korna kom tillbaka till gamla delen för att fylla på fodervagnen möttes han i dörren av hela fårskocken.... Plankan vi flyttat på hade tydligen hamnat lite väl högt, fåren hade krupit under och voilá så var det party, party i ladugården! Som tur var hade de inte hunnit med så mycket rackartyg och snälla som de är följde de snällt med husse in till sin avdelning igen.

En del av dem är otroligt keliga, speciellt Dolly och lilla Mini (som inte är så Mini längre!). På bilden ses de när de står och njuter av att bli klappade på kinderna, de står då blickstilla och viftar på svansen för allt vad det går. Det är den svarta som är Mini och den vita som är Dolly.

Igår så kom då kvigorna hem igen.

Det har bott i skogen och blivit utfodrade där, men efter allt regnande så började det bli vått nu. Ja, de har bra skog att gå in i men det blir så söndertrampat på stigarna när vattnet kommer så här ihärdigt.

De var lite trögstartade, ville inte börja gå hemåt. Men när skocken väl kom i rörelse hade vi inte några problem med att valla hem dem över kobetet. Sedan var det lite spring, spring hemma på backen innan vi fick dem övertalade att gå till kvighallen. Men när de väl fick nys på att porten dit stod öppen så gick hela raddan på femtio djur raka spåret in.

Att sortera dem i de fyra olika avdelningarna var lite pill, men det gick bättre än vi trodde. Alla huvuden hamnade där de skulle och lugnet kunde lägga sig i hallen. De verkade nöjda och glada när vi lämnade dem med foderbordet fullt med mat.

De enda djur vi har kvar ute nu är fåren. De går i skogen ute vid stugan och får mat där. Men nästa vecka måste de hem. De ska in och torka upp ullen inför höstklippningen. För om en vecka drygt kommer fårklipparna hit och befriar dem från ullen. Riktiga proffsklippare är det, så sexton fårskallar tar väl inte lång stund för dem att klara av. Ska bli mycket spännande att få se!

Igår var vi till ÅCA på höststämma. Inga märkvärdigheter med det, ganska lugna prognoser med tanke på världsläget. Efteråt fick vi lyssna på en föreläsning av träningscoachen Cristoph Treier, han skulle peppa oss lite med tanke på den negativa attityd jämtemot bönder som vi utsätts så mycket för här på Åland.

Han tröstade oss med att vi inte är ensamma om detta skitpratande, det var ett typiskt fenomen för yrken som samhället inte kan klara sig utan. Lärare tog han upp som exempel som många är avundsjuka på och pratar mycket skit om. Han ansåg att människan idag har kommit så långt från verkligheten att de inte längre fattar att de överlever helt tack vare oss bönder, utan bönder – ingen mat. En veckas strejk från Eu:s mjölkbönder skulle nog få folk att vakna till ansåg han.

Han tyckte också att vi skulle ta tag i saken och försöka påverka i positiv riktning, informera om vad en bonde verkligen gör. Upplysa folk om hur maten kommer fram till bordet. Ja, tänkte jag, då har jag väl tagit ett steg i rätt riktning då som bloggar för fullt om en bondes liv och leverne. Och det var ju det som var tanken med min blogg från första början, att den skulle bli en kanal dit konsumenter som är intresserade av hur maten blir till kunde vända sig.

Och den viktigaste lärdomen av alla.... säg ALDRIG;  ”det går inga”.... säg istället;  ”det skulle kunna fungera om...”     Och tänk aldrig på det som du INTE vill ha, hjärnan fattar inte ordet inte. Tänk på det du VILL ha! Kloka ord från en klok man.

Tillbaka i verkligheten hemma så damp det ner ett nytt litet liv i ladugården idag. Det var kvigan Yanni som födde sin första kalv. Allt gick som smort och ut kom en liten söt kille som fick namnet Janne. Yanni har jag mjölkat för första gången ikväll och det gick mycket bra, hon var ganska lugn och släppte ifrån sig mjölken lätt. Janne däremot var lite trilsk när det kom till att matas med råmjölken. Men efter lite övertalning trillade pengen ner och han fick smaken på mjölk och då fanns inte några problem i världen längre!

Imorgon blir en dryg dag, först har vi ett möte på f m och sedan ska vi plocka hem våra kvigor från skogen! Äntligen säger jag, alltid lika kul att få hem dem till mer kontrollerade former. Fast ett himla jobb blir det, för väl hemma i kvighallen skall alla sorteras in i de olika avdelningarna vilket brukar bli ett ganska svettigt jobb...

Jag börjar bli avtrubbad... märker att jag inte riktigt reagerar som förr. Jag talar om den ständigt pågående (känns det som) förföljelsedebatten mot (??) oss bönder... Ser mess efter mess, läser bespottande kommentarer inne på tidningarnas nätsidor, politikers uttalanden om avbyteriets vara eller icke vara, men det går mig ganska obemärkt förbi nu för tiden. Börjar bli så van, det ska hackas och gnällas, stötas och blötas, jämföras med andra egna företagare, hit och dit och ingen blir klokare än förut.

Det har gått så långt att tidningarna på senaste tiden inte ens publicerat insändare om jordbrukets avbytare inne på nätsidorna, de två senaste har inte varit med. För att skydda oss?? Eller för att även de börjar tycka att ämnet är uttjatat?? Vet inte.

Vad är det som har gått så snett på just Åland? Att det just här har blivit så legitimt att offentligt och anonymt kasta glåpord efter en hel yrkesgrupp utan att tidningens ansvariga reagerar.  
Ingen annanstans finns denna ”debatt” mot bönder, Åland är unikt med detta. Har vi en större grupp människor här jämfört med våra närområden vars intellekt, eller brist på dylikt, gör det omöjligt för dem att förstå hur systemet är uppbyggt? Att detta är ett politiskt system som går ut på att skydda befolkningen från fattigdom? Att detta system finns över hela Eu, inte blott på Åland? Vet inte.

Finns de som i messaspalten påstår att de är just fattiga, men de har nog ingen susning om vad ordet fattig faktiskt innebär... Så länge man har tak över huvudet och mat att äta varje dag så är man inte fattig. Låginkomsttagare, ja... fattig, nej. Så systemet har ju lyckats. Staten har sedan länge varit med och styrt över jordbruket, redan före Eu:s tid såg de till att bönderna inte fick fullt ut betalt för vad produkterna kostade att framställa. De ströp åt den sidan och bestämde att en viss del av produktens produktionskostnad skulle betalas ut i form av stöd. Just för att produkten inte skulle bli så dyr i slutändan så att folk fick svälta. Inte unikt för Åland och beror inte på att vi är så usla på att bedriva ett ekonomiskt hållbart jordbruk just här.
Däremot är det unikt för just jordbruket. Ingen annan egenföretagare behöver stå ut med denna ”styrning”, de får ta betalt för vad deras produkt/tjänst kostar. Så att läsa mess från egenföretagare som är avundsjuka för att just vi får dessa ”trygga” stöd känns ganska patetiskt. En del drar också slutsatsen att stödsumman är lika med vår lön!?! Är folk verkligen så oinsatta? Vet inte.

”Ja, men maten ÄR ju så dyr här på Åland!” säger någon då. Ja, det är den. Men är det bondens fel? Eller beror det på att vi bor på just Åland som är en ö? ALLT är dyrare här, inte bara maten. Logiskt kan man tycka om man tänker efter. Kundunderlaget för egenföretagare här är ju inte i närheten av det som finns på andra sidan pölen. Färre kunder, färre slantar. Så då tar handlaren och höjer priset för att på det viset få in mer pengar, och biter sig samtidigt hårt i rumpan då resultatet blir att många far över till andra sidan och storhandlar istället. Om alla skulle handla det de behöver här på ön skulle priserna kunna hållas lägre. Men skulle handlaren då sänka priserna? Vet inte.

Men någons fel måste det ju vara, eller hur? Vi behöver någon att skylla på, någon vi kan lägga över ansvaret på. Vi behöver någon att gnälla på, att vara avundsjuk på, titta snett på. Gärna någon som inte biter tillbaka. Vi ser dessa enorma belopp publicerade i tidningen varje år som utbetalas till en sketen bonde och vi förstår inte. Kan inte förstå... eller vill inte förstå? Vet inte...

Kossan Fina som kalvade i fredags är sjuk. Hon har mastit, eller juverinflammation på ren svenska. Hon är hängig, trött och vill inte riktigt äta. Farbror Doktorn var hit igår och tittade på henne, mastiten var inte så himla tydlig så han gjorde en ordentlig undersökning av henne för att se att hennes trötthet inte berodde på något annat. Men uteslutningsmetoden avgjorde att det nog var den lilla förändringen vi såg i mjölken som var orsaken. Så ett mjölkprov togs och en penicillinkur påbörjades i väntan på provsvaret.

När en ko får penicillin så ger man det i form av injektion i stora bogmuskeln, 50 ml om dagen ska hon ha och det är rejäla sprutor det! Inget för den spruträdde inte! Första sprutan ges alltid av en veterinär men de följande tre dagarna så är det bonden själv som ger. Ibland kan det vara förenat med livsfara att ge sprutan, men för det mesta är djuren lugna. Fina var lugnet själv, hon ryckte inte ens till när jag gav andra sprutan i morse. Hon var redan piggare, åt med bättre aptit och febern var på nedgående. Ett samtal från veterinären angående provsvaret bekräftade att hon fått rätt behandling, det växte duktigt av en bobba som var känsligt för det penicillin hon nu får. Så vi hoppas hon är på benen snart igen.

Fina är annars vår äldsta ko nu sedan Singa gick bort. Hon fyllde åtta år här i september och har genomgått sex kalvningar som resulterat i åtta kalvar. Ja, hon har alltså fått tvillingar två gånger, bägge gångerna var det dubbla tjurkalvar som kom. Men tre döttrar har hon också fått, den äldsta av dem, Nina (en Lirkkodotter), har redan mjölkat i två laktationer och är ett mycket bra djur. De yngre, Dina och den nyfödda Gina, hyser vi stort hopp till då de också har fina pappor. Dina är en Rakuunadotter och Gina efter Summerboy. (För den oinvigde kan nämnas att Rakuuna är en finsk tjur som uppnått världskvalitet! Och vi har lyckats få tio döttrar från honom, jippie!)

Fina själv är en mycket bra mjölkko. Ja, rent avelsmässigt värderas hon inte så högt men för mig som håller i plånboken är hon super! Hon har i genomsnitt producerat 12 352 liter mjölk per år vilket inte är så illa pissat (ursäkta uttrycket.. J). Sammanlagt har hon fått ur sig 73 755 liter mjölk under sin livstid och ska nu förhoppningsvis bli frisk och trycka ur sig en skvätt till innan det är färdigt. Men någon ”hundratonnare” tror jag inte hon har kapacitet att bli, hennes juver ser ut att inte hålla fullt ut hela vägen. Men man vet aldrig, Singa som blev hundratonnare dömde vi ut redan vid 50 000 liter och trodde att detta går aldrig...  

Kalvningar är det gott om men inte alla går som de ska...

Samma dag som jag skrev förra bloggen så upptäckte jag en kviga som inte såg ut att må bra. Hon gick inne hos korna för hon väntades kalva i början på december. Men nu såg hon inte ok ut, det var något med ögonen som var lite insjunket, dimmigt liksom. Hon gick lite tokigt med bakvagnen också, hade det svårt och halkigt. Så hon blev inflyttad i ensambox. Då får man en annan överblick över djuret, man ser vad som går in där fram och vad som kommer ut där bak och kan då få en uppfattning om hur magarna fungerar. Vad man också kan misstänka är att det ligger en död kalv i magen...

Vi hann bara tänka tanken så satte hon igång och kalvade... alldeles för tidigt! Men ut kom en levande kalv, en liten tjurkalv som fick namnet Zlatan. Så där var inte felet. Magarna fungerade också som de skulle och Ylina kom igång att äta bra. Hon blev piggare när hon varit instängd några dagar så förmodligen var det bakvagnen som var problemet och som i lösdriften fått henne att gå för sällan till maten helt enkelt.

Men nu fick vi problem nummer två... hon satte inte igång sin mjölkproduktion! Ingenting fick vi ur henne, ja som mest fick vi 1 dl av någon gulaktig sörja som de brukar ha i juvret innan kalvningen gör att de börjar producera riktig mjölk. Ganska snart fick vi inse att det var kört, hon hade kalvat för tidigt för att mjölkproduktionen skulle knalla igång... så för Ylina var hoppet ute. Så nu ligger hon ute i BB-avdelningen i halmen pga sin dåliga bakvagn och väntar på slakteribilen... ingen höjdarkarriär som mjölkko där inte.

Men två dagar senare kalvade kon Miriam och där gick allt som det skulle. Hon fick en tjurkalv hon också som döptes till Smirnoff.
Och i morse fanns två nya kokalvar i BB-avdelningen! Det var kossan Fina som kalvade för sjätte gången och Levina som kalvade för andra gången. Allt hade gått bra och kalvarna fick namnen Gina (bilden till höger) och Lovisa (bilden till vänster). Sån´t är livet på en bonnagård, you win some and you lose some...

Är gräsänka idag... Han som alltid annars är på plats har idag farit iväg med mejeriets styrelse på stormöte. Ja, han sitter med där som vice ordförande och idag var det budgetmöte med samkväm efteråt, övernattning och allt för att de riktigt ska hinna bry sig om varandra, skapa band eller va di kallart. J

Själv fick jag bli hemma och ta hand om det planerade strömavbrottet som pågick en timme här på eftermiddagen. Ja, ett strömavbrott är aldrig välkommet i en robotladugård... och en timme långt... suck. Till på köpet krockade det med att det var tanktömning precis efteråt med tillhörande diskning och då far det trekvart till!
Så två timmar före avbrottet började jag köra in kor i roboten manuellt, för att på så vis styra vilka kor som blev mjölkade först. Alla med höga mjölkmängder in till mjölkning och resten fick gå till maten omjölkade. Detta för att ingen ko skulle stå med mycket mjölk i juvret under det två timmar långa stoppet. Jag hann få undan bra och ingen ko behövde lida av stilleståndet.
Sedan blev det lite problem vid igångsättandet igen, datorn fick fnatt och började skicka larm oavbrutet, ca 12-15 larm i minuten!! Blev att stänga av allt igen och göra omstart... datorer! Men allt löste sig och nu tuffar det på som vanligt där ute igen.

Medan jag väntade på ström igen gick jag ut till alpackorna och tog lite kort. Lilla Alfonso har nu hunnit bli fyra månader gammal och är hur söt som helst. Börjar få en del ull i ansiktet som gör att han ser mycket kramgo ut. Nyfiken är han också, det blev en del väldigt närgångna bilder där han nästan äter upp kameran. Sätter med en för att visa hans ljuvliga ögon!
Vi har en liten procedur Alfonso och jag. Varje gång jag kommer till dem så böjer jag mig ner med armarna på ryggen (armar är läskiga!) och ”bjuder” mitt ansikte. Då kommer han fram, tittar mig djupt in i ögonen och ger mig en försiktig liten puss i ansiktet! Man bara smälter!!!

Förra veckan så började äntligen vår nyanställda kille här hos oss! Så det blev en ganska rörig vecka, för mitt huvud i alla fall...
För när man är van att trava på ensam i ladugården utan att ha någon annan att tänka på så blir det lite rörigt att helt plötsligt ha någon med sig som ska läras upp. Ja, kor har han med sig i modersmjölken grabben, så det kan han, men vår ladugård och våra rutiner är nya. Och att förklara vad och hur man gör och varför är inte alltid så lätt, man gör saker på gammal rutin och tänker inte så mycket på vad man gör egentligen. När man sedan står där och ska förklara så kommer man plötsligt på att man själv inte vet hur man gör... man måste liksom göra det först... suck.

Två kalvar har det fötts också sedan jag bloggade sist. Först kalvade kossan Tia för tredje gången och hon fick en kokalv som döptes till Tea. Sedan var det kossan Vieno (inköpt djur, därav det finska namnet) som igår morse hade fått sin andra kalv. En bamsestor tjurkalv blev det som fick heta Viggo. Det är han som kikar fram ur halmen på bilden och som ännu är utan öronmärken.

Annars är jag mest grävmaskinsänka just nu... Han som har julafton alla dagar nu far iväg till sin älskade Grävinna så fort det blir lite tid över. Han sitter där ute på en åker och gräver bort en stenkulle som retat honom länge, ja varför köra i krok på en åker när man kan köra rakt som han så vist uttrycker sig? Stenen han gräver fram så grävs ner på annan plats där det behöver fyllas upp. Sedan kommer han hem lyckligt berättandes om hur stora stenar han hittat och hur bra han börjar kunna hantera skopan nu... Och som den förstående hustru jag ju ändå är J så lyssnar jag tålmodigt... eller, ja, ser ut som jag lyssnar i alla fall... JJ