Är det inte skrämmande lätt att sitta på sin kammare och veta, jag menar VETA, vad andra skall / borde / behöver göra....?
Är det inte skrämmande plättlätt att SE och FÖRSTÅ alla andras fel brister och tillkortakommanden som DE borde jobba med?
Jag skulle säkert kunna roa mig en hel dag eller vecka med att sitta och fundera över människor jag känner (eller föralldel inte känner) och hur de (enligt otroligt insiktsfulla mig) borde göra / leva för att... ja för att vadå? För att DE ska må bra? För att JAG ska må bra? För att JAG ska få "rätt"? För... ...för att JAG är övertygad om att det är BÄST?? Bäst för vem?
Kan en människa (du) veta vad som är bäst för en annan (mig?)
I så fall KAN det ju också vara så att en annan (jag) vet vad som är bäst för en (DU).....
Eller?
Eller är det ENBART du som vet? Gällande alla?
Ibland när jag hör / läser / ser så tänker jag "Men härrigu, ÄR inte det där PRESKRIBERAT snart? Ska den där stackars människan aldrig någonsin få förlåtelse / tillåtas vara IFRED?"
Eller för att uttrycka det på ett annat sätt;
"Ska människan aldrig någonsin få leva på SITT sätt?" (Och ska JAG det?)
Konstiga äro vi människor :)
Men ibland får man tänka som Ferlin:
..."dessa spjut som jag sticker ut
har genomborrat mig själv förut..."
Kanske vore idé att lägga fokus och energi på att läka / hela sig själv? Så spjutsticken försvinner och du kan dra in spjutspetsarna du hela tiden försöker peta andra med...? :)
Allt gott
|