blank bloggen mini    Sök bland bloggar:

Sidladdningar: 138551
citas värld
photo
 
 

  
  olika besökare (unika ip-adresser) idag

4.9.2010 22:12:18London tur och, med nöd och näppe, retur.
Jaha, så kom vi hem i allefall, där fick ni, tvivlare.
Fast det ÄR spännande att resa med mig, fråga mina barn så får ni höra.
 
Det började bra, kom till hamnen i tisdags morse, utan bokningsnummer och viking-kort,hade bokat ditresan fel dag, och tagit fel på färjavgången en halvtimme.
Småsaker, inget att hetsa upp sig för, vi kom ju iväg ändå.
Men mycker resa blev det.Färja till sthlm,buss till Skavsta, flyg till Gatwick (allt hur smidigt som helst), och sen blev det spännande igen.
köpte bussbiljett till den station jag tyckte såg närmast ut, till hotellet alltså.det visade sig senare vara helt rätt också.
Problemet var, att bussen kördes av en tokstressad indier, med turban och allt.Inget fel med turbanen egentligen, om han nu inte är som professor Quirell och gömmer en ond magiker i den, vilket jag efter bussturen faktiskt misstänker.
Karln körde inte under 120 kilometer i timmen oavsett trafik eller område, vi åkte om kring i bussen som snöflingor i en snöglob allihopa.I England kör man inte bara på fel sisda av vägen (vilket känns läskigt och bakvänt en sån gång), man får tydligen köra om på båda sidor, eller mitt emellan två bilar, om man så vill.
Omskakad i huvet som man var efter det, skulle vi gå två kvarter till tunnelbanan, men min välskakade hjärna kunde omöjligt tyda tunnelbanesystemet, så vi gick tillbaka och tog en taxi till hotellet.Väl där, hade man satt vår bokning lite på sidan om, eftersom jag inte svarat på bekräftelsemailet de skickat tre dagar innan (och som jag idag hittade i skräpkorgen), men det hade tydligen hänt förut, för de hade hoppats på att vi skulle dyka upp.
Vi ramlade ihop i våra heteka-liknande sängar ( standarden på de londonska hotellen verkar lite....annorlundare än våra nordiska) och somnade på två röda.
Nästa morgon var vi tidigt på farten, eftersom vi liksom hade vunnit två timmar på vägen, och klämde in hela essensen av London på en dag.kort sagt; London eye (bara titta,inte åka),Big ben,houses of P.,westminster abbey, london bridge,Towern, Buckingham palace,Baker street, Hyde park, London aquarium, Marble arch, för att nämna nbågra.
London visade sig från sin bästa sida, strålande sol och varmt i tre dagar, och en underbar stad var det, om vi bortsser från att man på hotellet fick enbart sylt som pålägg på frukostmackan?Det kallades kontinental frukost, jag vet inte vilken kontinent man menade.
Men å andra sidan hade de många olika sorters sylt, även om längtan efter ostmacka med gurka emellanåt blev stor, så det var ju trevligt.
Man kunde. för några pund extra, få en engelsk frukost, den bestod av två halvstekta ägg, två tjocka rosa skivor sidfläsk (som de låtsades var bacon) och en svartbränd julkorvsbit.och, jo, en mosig stekt halv tomat, vilket var den enda grönsaken man såg till på hela hotellet.Den frukosten provade man bara en gång,minnet av fetthavet allt simmade omkring i, följer mig än idag.
 
Vistelsen i övrigt var hur bra som helst, men hemresan var ju ett kapitel för sig.
I god tid åkte vi till Victoria station (herregud så logiskt och redigt och oumbärligt tunnelbanesystemet var, bara hjärnan hade lugnat sig lite), köpte tågbiljetter och tänkte att vi åker ut till flygplatsen och går igenom till gaten och äter där, det är ju som ett stort köpcenter , med bla annat mac donlds.
Tji fick vi, det bidde kö istället.
Ett brandalarm  fick hela flygplatsen att stanna, bortsett från det tusental passagerare som ständigt fylldes på.Alla gater stängda, och vi hamnade ca 500-600 meter bak i en tre till fem personer bred kö till säkerhetskontrollen.Med två timmar kvar till gaten skulle ha stängts, tog det ändå en halvtimme innan ångesten började stiga i maggropen.
I ett sånt här läge hade man önskat att man inte flugit med Ryan air, som inte garanterar varken plats på annan flight, eller pengar tillbaka för nånting vad det än beror på.Den jättedyra reseföräkringen vi köpt var rysligt luddig ,så det blev lite pirr i magen innan vi var igenom.Det kaos som rådde på flygplatsen, var det mest psykedeliska jag vart med om.Enormt, var ordet.
Nåja, vi kom igenom vrålhungriga (jag hade lyckats smita ur kön medan barnen höll platsen, och fått åt mig två små chipspåsar ur en kiosk, med hjälp av dem och en halv påse M&M,vars andra halva ligger på golvet i Indierns buss,,överlevde vi de två timmarna i kön) beställde vi varsin hamburgare på andra sidan, hann inte ens öppna dem när jag slängde en blick på tavlan och såg att vår flight, där det just stått,"please wait", nu hade bytt till "boarding".Det är ingen liten flygplats vi pratar om, så vi tog maten i handen och sprang.Det gjorde vi riktigt bra, i 400 meter.Åt fel håll.
En snäll farbror vid gate 32, radiopratade med en annan lite surare farbror vid gate 16,och  berättade att  "the little mom and the two children" redan hade börjat springa, och att de måste vänta på oss.Därefter vända han sig till mig och sa "spring!" vilket vi gjorde.
Innan vi kom fram till rätt gate, hade en stukat foten ,en fått kramp i aren och en fått hjärtflimmer.Men, vi kom med.Fast jag får erkänna, att jag hade en rejäl ångestattack på vägen.
men jag är inte sämre än att jag skakar det av mig, och vi lekte  sten,sax,påse nästan hela vägen över till Sverige.
Bortsett från då när Jonte först hällde läsk på sin egen t-shirt, och lyckades, när han skulle ta av den och ta på sin långärmade istället,  hälla ut en hel läsk i syrrans famn.Av nån märklig anledning hade jag ett par av hennes tights i handväskan (det blev lite lustigt med packningen på hotellet), så det redde sig oxå, om man glömmer det faktum att hon lipade resten av vägen för att hon inte hade trosor.
Nåja, vi kom till Skavsta strax före ett, köpte bussbiljett till Södertäljebussen, som visade sig ha åkt redan.
Eftersom busschaffisen i Stockholmsbussen höll med om att man inte kan sälja biljetter (i terminalen) till en buss som redan åkt, fick vi en ny, privat buss. Så strax efter två enlände vi till Kusin C och hotell Alenius i Södertälje, där vi fick trilla isäng.
Behöver jag säga att vi inte tog morgonbåten hem?
 
Nåja, hemma är vi nu i allefall.
Och jag längtar redan tillbaka.
 
 
Anmäl detta inläggKommentera (6)
 
25.8.2010 18:32:32Lyckost.
 Det är nästan så man blir lite grinfärdig när man tänker på hur lyckos mig det är just nu.
Inte nog med att jag vågade hoppa ut i paf-medelsträsket och säga upp mig från ett jobb jag känner mig färdig med, till förmån till ett jobb som är rent osannolikt roligt.
Dessutom ska jag om bara sex dagar, resa till London med mina två yngsta.
Det blir första flygresan för dem,och första gången i London för oss alla.
 
Och det är nu de som känner mig börjar bli oroliga.
Jag, vimsandes runt i en okänd miljonstad, men två små barn?Jag som kan gå vilse i gamla stan.
 
Fast grejen är den, att efter den där första helvetesresan till stockholm för några år sen, när de var mycket mindre,och en hade brutit foten, har jag insett att vi nog fixar det mesta.
Att resa ensam med barn kan ju på ett sätt vara trist,att inte ha vuxensällskap.Men samtidigt gör det ju resan till barnens semester på nåt sätt,allt går på deras villkor.
Och som ensamstående har man inget val.Antingen far man själv, eller så blir det inget.
 
Och om det kan tyckas hysteriskt och förvirrat och rent av korkat att bara rusa iväg sådär lite på måfå, så kan jag säga att all våra små resor vi gjort har gått till likadant.och hittills har vi ju alltid kommit hem.
Anmäl detta inläggKommentera (2)
 
22.8.2010 22:32:17Äntligen!
 Så kom jag mig ut i svampskogen då,efter många om och men.
Problemet med att ha två jobb och femtielva andra uppdrag,är att man sällan är ledig.Nu har jag varit det i helgen,och har försökt klämma in så mycket roligheter som möjligt.Fredagsfniss hos syster,kräftskiva hos "nästan"-svågern.Och så svampskogen idag då.
 
Det braiga med wessingsbodaskogen är att man aldrig går vilse.
Åt vilket håll man än går, kommer man ändå alltid fram till det där trädet där den jättestora älgen (den måste va stor,reporna sitter typ tre meter upp) brukar vässa sina horn.
Och om man då vänder tvärt åt andra hållet och panikspringer rakt fram (bara för säkerhets skull,ifall den lille rackaren skulle vara på "prova-sina-nyvässta-horn-på-liten-kvinna-humör´") så kommer man småningom till bilen.
Ibland lyckas man tillochmed få svampkorgen med sig.
Så och idag. En hel liten hög med skogens guld bidde det,och de två timmar det tog att skrapa ihop litern får ju räknas som avslappnande rekreation.
Det tog för övrigt två sekunder för sonen att glufsa i sig alltihop.
 
 
En bekant sa på fejsbok,att jag stressar för mycket.Var fick han det ifrån?
Jag tror det var det där avslöjandet om att jag helst tittar på retv,och spolar över långa sekvenser tillochmed i mina favvoprogram,för att det ska gå fortare att se, som var droppen.
Han tycker jag ska gå en kurs.
Jaa,det får nog bli en snabbkurs i såfall.
Anmäl detta inläggKommentera (1)
 
3.8.2010 20:35:4510 orsaker att inte ställa upp i Robinson.
Jag är ohjälpligt fast i en rätt värdelös serie,nämligen de nattliga avsnitten av survivor Usa,den amerikanske motsvrigheten till Robonson.brukar ju se dem på jobbet,men under semestern har jag kollat via Retv.Så barnen har fått hänga med på tittningen,vare sig de vill eller inte.
Det var inte så smart,nu har sonen fått för sig att jag ska ställa upp i den svenska versionen.
Man förstår ju att han tycker det.han tycker väl att jag skulle klara mig bra där.
och det skulle jag kanske,om det inte var för några få detaljer.
 
För det första är jag rädd för alla djur som är större än katter,och mindre än kaniner.
För det andra är jag sjukt dålig på att simma.Jag är dessutom ofattbart klen,långsam och har dålig balans.jag skulle alltså inte vinna särskilt många tävlingar.
Men det är ju ett socialt spel också,och en fråga om överlevnad,säger ni.
 
Jag klarar knappt en halv dag utan mat,jag blir yr och svimfärdig,har ju så dåliga blodvärden.Aningen lättretlig också,får jag väl erkänna.Vem kan vara glad hungrig?
Jag kan inte göra upp eld ens med en halv årsprenumeration ålandstidningar,en flaska tändvätska och grilltändare,så hur det skulle gå med flinta och stål kan man ju räkna ut.Jag sover ju jättelätt,och vaknar av minsta lilla ljud,och vrålapor eller andra djungelljud kan därför inverka menligt på min sociala förmåga.Vem kan var trevlig trött?
Sist men inte minst,jag har ju så extremt dålig humor,att folk faktiskt blir förbannade av den.
Nä, Robinson känns inte som min grej,faktiskt. Om man nu inte kan göra den virtuellt förståss?
Anmäl detta inläggKommentera (0)
 
27.7.2010 22:43:34tidsoptimist?javisst!
Ja vad ska jag säga?
Jag lär mig tydligen aldrig.
Idag slog det mig att jag nästa vecka kommer att jobba från måndag till tisdag veckan därpå,sammanlagt 74 timmar.
och då ska jag ändå mjukstarta på nya jobbet,eftersom skolorna inte börjat än.(med mjukstart menas arrangera  beachparty på mariebad,göra budget,nytt medlemsregister,ragga sponsorer,kontakta landskapets alla skolor,skriva föredragningslista till styrelsen och lite annat smått o gott)
 
Ja,jag är tidsoptimist.Man kunde tycka att det borde gå att få ihop två jobb,ett hushåll och tre barn.
Och det är jag övertygad om att jag kan.
Problemet är allt det andra.Lyceets direktion,drogpolitiska gruppen,fritidsnämnden,socialnämnden,kommunstyrelsen och Ffn-styrelsen.
ja,och så ska jag vara klassmamma i äldsten klass,eftersom ingen annan tyckte sig ha tid...Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.När frågan kom upp på det icke så välbesökta föräldramötet,anmälde en försynt mamma sig.Sen blev det pinsamt tyst.
Riktigt länge,faktiskt. och då sa jag,min knäppgök, " ja,jag ska visserligen jobba två jobb i höst,och har en del andra uppdrag också,men om ingen annan anser sig ha tid så..." och  det var alla nöjda med.
INGEN uppfattade den ironiska undertonen i mitt uttalande.
Eller så gjorde de det,men valde att inte låtsas om det kanske.
Fast lite kan de skämmas tycker jag.
 
Nåja,jag kan inte skylla min totala oförmåga att säga nej på nån annan,det är min egen börda att bära.Det är ju bara det att allt är så himla viktigt,och roligt,så jag har svårt att välja bort.Men det kommer jag ändå att göra.
Fast inte klassmamma jobbet,det är för viktigt.
det blir ett av de andra uppdragen som ryker...
Anmäl detta inläggKommentera (0)
 
25.7.2010 19:10:12Släng dig i väggen martina Haag!

Det var nån av mina väninnor som i ett obetänksamt ögonblick beskrev mig som "framgångsrik kvinna",och menade på ett snällt sätt att allt verkar gå bra för mig.Det kan man ju tycka.

Jag har ett hem jag gillar,ett (nej två) jobb jag gillar,en meningsfull fritid och tre underbara ungar.Vi är alla friska och goda medborgare.

Man kan tro att det är så.

Om man inte visste hur kaotiskt och förvirrat det EGENTLIGEN är i min tillvaro.

Martina Haag kan slänga sig i väggen,hon är rena pedanten och kontrollfreaken i jämförelse.Så här ser en helt vanlig helg ut hos oss (nämligen denna):

Fredag: vaknar av grävskopeljud och inbillar mig ett ögonblick att nån grävt ner mig.Inser efter några panikartade sekunder att jag egentligen är täckt av diverse saker ; lakan,någon av barnens kudde,att annat barns fötter,tre kramdjur och en ganska tung bok som tydligen trillat ner från trappan ovanför.Något märkligt har hänt med min högra höft,den känns som genomborrad av nålar,och paniken växer lite igen,neej,inte nåt hälsokrångel,jag har varken tid eller råd!! Jaha,det var bara spikmattan som jag tydligen glömt att skuffa undan igårkväll.Pust.

Krånglar mig ur allt eländet,lite yr i bollen av att tydligen legat på spikar hela natten,snubblar mot badrummet och lyckas på vägen (tre meter) stiga på en legogubbe,ett par våta simbyxor och slå tån i toadörren.

Ragglar ut i köket för att sätta på kaffe,men det tar en stund.Nån jäkel har lämnat gårdages disk över hela köket,och jag hinner elda upp mig rejält innan jag kommer på att jag är ensamstående och därmed ensam ansvarig för kökskatastrofen.Jag liksom manifesterar detta genom att slå bort en bit av kanten på min ena av två favoritmuggar,den höga med musse pigg-motiv som är ett kärt minne.

Låtsas inte om att jag nästan börjar grina över det,och stövlar ut efter tidningen i stället.Vänder efter tre meter,asfalten är kokhet och det går inte att vara barfota.Gör konstiga höga-ben-hopp i tron att det blir färre steg tillbaka, hämtar sonens flip-floptofflor storlek två nummer för små,och kommer på att jag inte borstat håret.Tur nog är ingen granne ute än,och jag slinker in med min tidning osedd.Jag hade en jättestor kaffefläck på shortsen oxå,ser jag nu.Kaffet dricks utan större katastrofer,bortsett från det vanliga oboyspillet,striden om vilken fralla som är mjukast och vem som ska få den,och en ganska rejäl smörklicksfläck som täcker Christian "fjong" Ekströms näsa i tidningen..det ser ganska lustigt ut,faktiskt.

Vädret är inte strålande men vi bestämmer ändå att fara ut till stugan för att slappa och bada.eller vi och vi förresten, ,barnen är ju osams om det,en vill fara nu,en vill fara sen och en vill inte alls.Jag bestämmer enhgälligt att vi åker när jag har letat fram köket under disken,vilket alla är missnöjda med.Rättvist och bra.

Vi får svänga på uppfarten för att hämta simkläderna.Vi har kommit alltför långt när jag minns att jag glömt min bok,så den får vara.Ungarna trängs i baksätet för "nån" har glömt att det är fågelbajs på insidan av dörren i framsätet,knappt synligt men de envisas med att sitta bak tills "nån" har torkat bort det.Det har gått lite prestige i den där fläcken,jag tycker att den som lämnade rutan öppen när vi parkerade under en elledning kan torka bort, det tycker inte sonen.Så fläcken är kvar.Jag har ju min framsätesplats säkrad på grund av att jag är den enda körkortsinnehavaren,så jag framhärdar. Det har nästan inget alls att göra med att jag lyckas glömma den där fläcken hela tiden,till det är dags att åka nånstans (och då är vi alltid en kvart försenade redan),jag intalar mig mer att det är i uppfostrande syfte.Barnen måste ju ta lite ansvar liksom.Barn nummer ett blir som vanligt lite bilsjuk och grinar halva vägen.

Väl framme har vi glömt solkrämen och en livsviktig jojo,och nu är barn nummer två sur som ättika.

Efter att ha våldgästat mor några timmar,tiggt till oss middag,surat över utebliven fiskelycka,farliga humlor och irriterande myror överallt,ger vi upp och åker hem.

Kom plötsligt under dagen på att vi bokat en stuga över helgen,så det blir att panikhandla på vägen hem,för att ha nåt med sig (man måste åka båt dit) och så hem för att hitta nåt endaste rent plagg förutom vinterjackor och regnkläder att packa ner.Trots att jag inte hittar några vanliga kläder,utan får improvisera med ett par målarfärgsfläckiga bomullsbyxor med trasig resår,och en tröja med hål på ärmen,verkar barnen ha större framgång.Inte mindre än åtta påsar och väskor fulla med nödvändigheter får vi ihop för vår övernattning (en natt) på stugeländet.De har dessutom lovat regn.Jippi.Jag undrar om jag kan smuggla ner lap-top-en?Så kunde jag smygjobba lite när de gått och lagt sig?

Ingen vill gå isäng i tid,så alla är supertrötta på lördagmorgonen,men jag tycker vi ska iväg tidigt om vi nu ska till stugeländet,och det lipas lite över att inte alla sex kramdjur får följa med,och jag måste ge mig när det gäller dockvagnen.Åttaåringen bedyrar att hon visst kan bära sina fyra väskor,dockan och vagnen helt själv.

Jovisst,antagligen.

Vi packar oss iväg,det är jättetrångt i bilen eftersom ingen fortfarande vill sitta fram,och jag måste springa tillbaka och hämta sonens antibiotikatabletter,en gång till för att dra ur datorn,tittar längtansfullt på lap-topen,Smugglar istället ner en jobb-mapp i den kvarglömda simklädespåsen (herregud,det är verkligen helt sjukt att jag smygjobbar på semestern,mamma skulle bli skitarg om hon visste) och rusar heelt ostressad ner till bilen.M 'är bilsjuk innan vi lämnat parkeringen,J måste på toa.väl i stan ska vi hämta nyckel till nämnda stuga,och i myllret av mänskor på,runt och på väg till torget gömmer sig en jätteliten farbror som smyger över vägen och som jag med millimetermarginal lyckas låta bli att köra över.Jag skyller på att ljuden från baksätet (M sjunger "skaka ruuumpaa" för full hals,J sjunger "håll kääfteen" med samma melodi) distraherade mig en smula.Vi kommer småningom fram,jag morrar till barnen att vänta i bilen och småspringer in efter nyckeln.Vi är jättesena,halva dagen har gått helt plötsligt,och vi måste ju hinna göra nåt annat än äta middag på stugeländet.

Jag funderar på vägen in på hur jag ska lägga upp de önskade aktiviteterna så att vi ska hinna med alla och ändå komma isäng före tre på natten (fiska,läsa högt miinst fem kapitel,spela monopol, visa varandra trollkonster,grilla marschmallows,spela alfapet,rita klippdockor,bygga trädkoja,tälja pilbågar,lösa världsfreden...)

Tänk,om jag vetat att jag inte alls hade behövt fundera på det.Jag hade ju tagit fel på helg.Stugeländet är ju bokad nästa helg! Ridå.

Så,nu ska vi leka stugliv i vardagsrummet,alla ska sova över där,vi ska spela spel och försöka värma marschmallows på nåt sätt (värmeljus kanske?).Och så kan jag ju jobba lite i natt då.

Eller ligga vaken och funder hur jag ska få ihop nästa helg,då ska vi på vikingamarknad,sälja på bakluckeloppis OCH övernatta på stugeländet.

Det är skönt med semester.

P.s det blev inte mycket spelkväll.Efter ett halvt parti alfapet sabbade den olösliga konflikten om ordet sapziu faktiskt är ett spanskt uttryck för mitt i prick all spelglädje,och jag mutade i bästa Robert Aschberg-anda ungarna med en hyrfilm och onödiga mängder glass.Vilket beydde att J satt på toa halva filmen och var sur för att vi inte spolade tillbaka,och sen fick sitta och fråga om ALLT resten av filmen.Och det går INTE att grilla marschmallows på värmeljus,men brandvarnaren funkar allefall.

Anmäl detta inläggKommentera (3)
 
20.7.2010 02:15:24Mycket lite
...aktivitet på bloggen alltså. Eller i cybervärlden överlag för min del.
Jag har ju semester, gubevars.
Och jag har knappt jobbat alls,kan jag stolt meddela. Ett pyttelitet introduktionsmail bara, och lite lite research.
En knapp timme eller två.
Jag är ivrig att komma igång med nya jobbet, samtidigt som jag inser att jag kommer att ha en tuff höst, med två jobb, tre barn och ett hem.
Inte bara jag som gör nya erfarenheter i höst, lilla M ska börja läsa engelska,och J ska ge sig på finskan.Vilket kommer att ta läxläsningen till nya fantastiska höjder.
Barnens skoldagar blir oxå längre,A går sista året i högga och måste få upp betygen en bit.
Så hösten blir tuff,på många sätt.Jag mår bra om jag har att göra,men min kropp håller inte alltid med om det,och just nu går den på nån sorts reservkraft.Mina blodvärden är knappt mätbara,sägs det,och jag har värk nånstans hela tiden,fast det flyttar sig.
 
Det är antagligen det att jag är ovan att ha semester,kanske?Isåfall kommer jag att bli pigg vad det lider.
 
J passade ju på att bli riktigt sjuk i helgen,och missade därmed stockholmssemestern.Hög feber och öroninflammation,hu.
Tur i oturen att det inte var Londonhelgen allefall,det hade blivit katastrof.
Nu kan jag kompensera lite genom att åka med honom över dagen till sthlm,och titta på eclipse och gå på museum.
Tredje gången Stockholm på två veckor,nytt rekord.
 
 
Anmäl detta inläggKommentera (0)
 
9.7.2010 18:45:14ge mig ett S!
...Semester!!
Första riktiga semestern på måånga år har äntligen anlänt.
Vilket betyder en hel del slappande,men först ska jag bara...
Ja just det.jag som skulle bara vara.Men imorgon ska vi stå på loppisen i stan,skjutsa J till stugan o kusinen för övernattning,på söndag blir det Ikea med syster,på måndag hoppas jag skriva på arbetsavtal på nya jobbet,och lämna M på musikläger,för att sen på kvällen besöka hudvårdsparty.Torsdag har lägret avslutningskonsert,på fredag bär det av till stockholm med syster nr 2 och hennes barn,över helgen.
När vi återkommer hem,har första veckan redan gått,och den sista ska jag jobba på mitt nya jobb litegrann.Däremellan har jag några brådskande Ffn.ärenden att utföra.
 
MEN faktum kvarstår,att det i min värld ändå återstår en ocean av tid att fylla.Och det är då jag ska slappa har jag tänkt.
Om jag nu minns hur man gör.
Anmäl detta inläggKommentera (0)
 
22.6.2010 20:58:13Cannabisprodukter med bara ett syfte?

Ett "nytt" fenomen har dykt upp på den åländska markanden,nämligen lagliga cannabisprodukter i form av iste och energidryck,marknadsfört av ett åländskt bolag.Produkterna sägs vara rena hälsokosten,med bl.a omega 3.

Inget kunde vara mer missvisande.

Produkterna är visserligen inte olagliga,men ligger definitivt inom gråzonen för vad som är moraliskt rätt.Man försvarar sig med att det aktiva ämnet i cannabis sativan,THC,inte förekommer i dessa produkter,att det skulle vara långsökt att koppla ihop dessa produkter med själva drogen.Få är lika pålästa om cannabis,än de som förespråkar en legalisering.är så fallet även här?Är det en normalisering av cannabisanvändning man är ute efter,i syfte att främja legalisering?

Nu är det olyckligtvis så,att cannabis sativa (och dess underart cannabis sativa indica,en mer lågväxande art med aningen mindre halt thc) inte enbart innehåller bara THC,som är det mest kända ämnet.Andra aktiva substanser ,sk. cannabinoider finns inte lika mycket forskning på,men ett 30-tal finns det dock en del kunskap om.

Dessa ämnen,tex CBD och CBC är sedativa ämnen med en smärtstillande effekt.Andra,som tex CBN,är psykoaktiva THC-molekyler.Alla är de rusframkallande,och man kan inte säkert säga att det är just THC som är det enda beroendeframkallande ämnet i cannabis.Inte heller är effekter som apati,koncentrationssvårigheter och psykoser kopplat enbart till THC,utan kan mycket väl orsakas av cannabinoiderna.

Som jag förstått det används i första hand blomställningarna av cannabis sativa till dessa lagliga produkter,och man vill därmed försäkra sig om ofarligheten.Marijuana framställs av Cannabis sativa-plantans toppskott och.. blomställningar.Jag tycker inte kopplingen till drogen är långsökt.

Att som Karl Fagerström jämföra det med försäljning av Coca-cola,känns mer långsökt än mitt resonemang.Anta att man tar bort nikotinet ur cigaretterna,men de andra ämnena är kvar.Är det då ok för minderåriga att röka?

Den moraliska aspekten är en stor fråga.Hur ser målgruppen ut?Jag är övertygad om,att användarna av dessa produkter kommer ur två grupper, Hasch/marijuanaanvändare,och ungdomar som kan anse det vara häftigt och coolt att använda produkter med namnet cannabis i.

Statliga undersökningar i USA,hundratals,har påbörjats av folk som velat få fram de positiva effekterna och ofarligheten av cannabis.Alla har tvingats avslutas,pga samma orsak.De enda testpersonerna som anmäler sig,är redan haschanvändare.Ingen icke-användare,i hela stora USA,vare sig friska eller dödligt,kroniskt sjuka,har velat testa cannabis,ens som medicin.

Samma sak kan man vänta sig här.Inte lockar denna produkt någon annan än just de två grupper jag ovan nämnt.

Odlarna av cannabis sativa är nästan uteslutande olagliga.Handeln omsätter miljarder varje år,och den organiserade brottsligheten är enorm.För att framställa dessa lagliga produkter stöder man aktivt dels den organiserade brottsligheten,dels barnarbete och dels en produktion som är miljöfarlig.

Med facit i hand känns argumentet "det är lagligt och innehåller omega 3" ganska så svagt.

Jag är fullt övertygad om att man,medvetet eller av okunskap,med dessa produkter ökar normaliseringen,och acceptansen för,cannabisprodukter såsom hasch och marijuana.Är det något som detta företag står för?Och vill man ha på sitt samvete den möjligheten,att maan får fler ungdomar att tycka att det är ok att röka på?

Förespråkare för legalisering är ofta snudd på fanatiska, drogen blir inte bara ens livs kärlek,den blir en livsstil,och näst intill en mani.Det tycker jag säger ganska lite om fördelarna med cannabis,men väldigt mycket mer om dess förödande effekter.

Anmäl detta inläggKommentera (2)
 
20.6.2010 13:41:38Föräldrarollen o sånt.
Jag funderar ganska ofta på min föräldraroll,hur jag är som förälder,och vad jag egentligen vill åstadkomma.
 
Ibland funderar jag på hur andra föräldrar tänker och gör.
 
Ibland förundras man ,träffar föräldrar som man tänker,"sån vill jag vara".
Ibland förundras man, träffar föräldrar som man tänker, "nån borde ge dig en spark i baken".
 
Det jag funderar på idag,är hur känsligt det är att kritisera någon som förälder.Jag själv är känslig för det,även om jag blivit mycket mer självsäker i min föräldraroll de senaste åren.
Men det är ju ens viktigaste roll,den viktigaste uppgiften i livet,och man vill ju göra rätt.
 
Så om nån ifrågasätter en som förälder,skulle det självklart (för mig åtminstonde) vara hemskt.Jag skulle rannsaka mig själv,se om det ligger nån grund i kritiken,och göra vad jag kan för att förändra det,om det behövdes och var möjligt.
 
Om kritiken skulle komma från mina egna barn skulle det vara förödande.Jag skulle släppa allt jag hade för händer,ringa alla som på nåt sätt skulle kunna hjälpa mig,och ligga sömnlös på nätterna och fundera .
 
Så tror jag de flesta föräldrar skulle reagera,ta barnen på allvar och verkligen försöka ta i situationen på nåt sätt.
 
När man sen råkar på nån som inte gör det,blir man nästan handfallen.
Vad?Hur?Varför?
Kan man bara rycka på axlarna och låtsas som ingenting?
Låta allt falla ihop runt om en,och skylla på alla andra omständigheter än en själv?
 
Jag inser ju att det handlar om ,i de fallen,någon som har problem med sig själv.Och att man behöver hjälp kanske.Att man mår så dåligt att man inte fixar det.
 
Men var går gränsen?Om man inte är psykiskt sjuk,var går gränsen för hur lite ansvar man får ta för sina barn och deras tillvaro?
Vad är en giltig orsak till att missköta sin relation till sina barn?
Får man skylla på jobbet,ekonomin,trassligt kärleksliv?
Jag vet inte.
Vad tycker ni?
Anmäl detta inläggKommentera (3)
 
Visa alla inlägg
blank