Två konserter med sång och musik från musikspelet "Katrina" från 1997 ges på Alandica den 13 och 14 november.

 

Evenemanget kallas "Katrina minns Jack" till minne av kompositören Jack Mattsson, som ju sorgeligen gick bort innan kulturhuset, vars tillkomst han gladde sig så mycket åt, blev byggt.

 

Hoppas Jacks musik nu får mycken ny uppmärksamhet i samband med konserterna. Det är den värd.

 

När Katrina sattes upp 1997 i Eckerö på Posthusets innergård åkte jag, som då bodde i Stockholm, över och fotograferade uppsättningen. Det var en fin uppsättning på alla sätt.

(Många i ensemblen var för övrigt gamla bekanta från musikalen Teaterbåten tio år tidigare, där jag hade ett par mindre roller.)

 

Till vänster ser ni Mikael Fagerholm i rollen som Erik dansa med Minna-Lisa Mattsson (är det väl?) i en scen.

 

På bilden till höger Annika Sjölund och Gun Sjöroos, som båda samtidigt gestaltade Katrina.

Det var roligt att äntligen, mellan helgens många andra evenemang, på söndagen komma iväg till travbanan och den stora hästhoppningstävlingen Ömsen-Agria Horse Show, med inbakade finska mästerskapstävlingar.

 

Det är ett jättejobb, och ett mycket fint arrangemang, som det åländska hästfolket åstadkommit. Mycket roligt att se. Det slår mig igen, som så ofta annars, vilken kvalitet på arrangemangen som frivilligfolket härhemma kan erbjuda gästande tävlande och besökare.

 

På bilden till vänster ser ni segraren i klass 15, FM för unga ryttare, på 140-145cm hinderhöjd, Ilona Korpelainen på Athena II i en stilstudie över ett hinder.

 

Till höger ser ni tvåan Anna-Julia Kontio på Eafons Escape.

 

Lasse

Fredagkvällens konserter på Alandia Jazz var alla bra, med varierande stilar.

 

Synd att publiken var för liten. Kanske Kulturnatten slukade några potentiella festivalbesökare. Det står nu tyvärr klart att festivalen blir ett publikmässigt och ekonomiskt misslyckande.

 

Hursomhelst, här några bilder.

Till vänster basklarinettisten och multisaxofonisten Per "Texas" Johansson som spelade i Patrik Bomans Seven Piece Machine, en mycket bra, intressant och rolig orkester.

 

Till höger den fina danska sångerskan Malene Mortensen som sjöng med egen kvintett.

Största musikaliska utbytet av Alandia Jazz' första konsertkväll på torsdagskvällen hade jag av Miriam Aida & Fredrik Kronkvist Quintet.

 

Tätt, samlat samspel som svängde med fina soloinsatser av alla musiker.

Sångerskan Miriam Aida var en helt ny bekantskap för mig. Hon sjöng bra - känsligt, elastiskt och rytmiskt.

 

Till vänster kvintetten, till höger Miriam Aida.

 

Lasse

I går kväll, torsdag, inleddes årets Alandia Jazz-festival på Alandica.

 

(En kick-off för festivalen hölls också på onsdagskvällen på Indigo och en invigningskonsert hölls på Torget på torsdagen klockan ett.)

 

Det är första gången Alandia Jazz- festivalen hålls på Alandica, det är första gången festivalen hålls i augusti. Tidigare har Alandia Jazz hållits på Islandia eller i Mariepark, och endast i juli.

 

Den stora frågan är nu hur årets festival slår ut publikmässigt och således ekonomiskt.

(Den entréfria kick-off:en på Indigo  bevistades av en hyfsat stor och ung publik.)

 

Torsdagskvällens konsert på Alandica var alltså Alandia Jazz' första test på Alandicas konsertscen.

 

Publiken var inte stor, kanske dryga hundratalet personer totalt, men relativt glest kändes det i stolsraderna.

 

Musikaliskt var det inte dåligt, men känslan av en kväll av riktigt stor jazz infann sig inte.

 

Här ovan ser ni två av kvällens inslag, från vänster The Epstein/Kroner Bari Connection och svenska bandet DFQ.

 

Lasse

Under helgen var det så mycket folk i farten att man fick intrycket att det var den folktätaste helgen någonsin.

 

Många var förstås på Rock-Off för att sedan fortsätta till andra krogar.

 

Rapporter om trängsel och köer vid både Indigo, Dinos och Arken fick mig att stanna på Eat vid torget, där Patrik Simolin körde som Dj, tills det slutade vid två och läget blivit något bättre på Indigo.

 

På Indigo var det fullsmockat tjockt och ett kompakt tjockt dansgolv till klockan slog stängningsdags.

 

Här två bilder från Eat, med servitrisen Marina och Patrik på den ena.

 

Dansmusiken och atmosfären var bra. (Men tyvärr var toaletten inte lika fräsch som musiken.)

 

Lasse

 

Öspelen blev så tidskrävande att uppdateringarna av bloggen inte hängde med.

 

Och när Öspelen tagit slut pustade man bara ut tillsammans med alla övriga som på olika sätt deltagit i den intensiva veckan.

 

Jag hade bland annat nöjet att särskilt följa och fotografera Cayman Islands friidrottare, som inte hade något nyhetsteam med sig.

 

Ett nöje blev det, både för att de var så framgångsrika i tävlingarna och för att de var mycket trevliga att bli bekant med.

 

Dessutom var det förstås lite roligt att bli publicerad på andra sidan Atlanten, vilket jag tror var första gången.

 

På bilden till vänster, från avslutningsdiscon vid torget, ser ni från vänster guldmedaljören i höjdhopp, Ashleigh Nalty och till höger silvermedaljören i diskus, Alex Terry.

 

På bilden till höger Cayman Islands guldmedaljörer på 4x100 meter, nöjda efter loppet.

 

Lasse 

Tisdag 30 juni.

 

I måndagens 400 metersförsök tvingades Julia Källgren bryta på grund av andningsbesvär.

 

Någon framträdande placering i damernas korta häck på 100 meter hade Julia Källgren nog inte räknat med. Julia är inte alls någon häckspecialist och har inte tränat särskilt mycket i grenen.

Samtidigt är häcklöpning en teknikgren som kräver mycken träning.

 

Det fanns egentligen bara en verklig häcklöperska i startfältet, Guernseys Kylie Robilliard, som också överlägset skulle vinna loppet.

 

Men, när jag tittade lite över övriga deltagare konstaterade jag att det egentligen var ganska jämnsvagt bakom Kylie. När man samtidigt vet hur teknikkrävande grenen är, tänkte jag att vad som helst nog kunde hända. Någon medaljförhoppning för Julia hade jag dock uppriktigt sagt inte.

 

På bilden får ni ett exempel på vad allt som kan inträffa i ett häcklopp.

 

Till höger, långt bak på bana ett, kan ni skymta Nathalie Jansson mellan andra och tredje häcken. Hon slog i och fick tvärstopp. Ingenting att göra, annat än att titta på hur det går för Julia.

 

Medan segraren Kylie Robilliard går i mål, har gänget bakom fortfarande fullt upp med sista häcken.

 

På bana två kämpar sig Julia över sista häcken. Hon har tidigare råkat ut för fall och har bestämt sig för att detta inte ska få hända igen. Hon har legat på fjärde-femteplats större delen av loppet.

 

Till vänster om segrarinnan, på bana fyra, ser ni en rödklädd Gotländsk flicka som har tappat balans vid förra häcken och nu gör allt bara för att klara sista häcken.

 

På bana fem har den Rhodosiska flickan, efter att ha slagit i senaste häcken, nu ränt rakt in i den sista, som hon nu finner som en kvadratisk hula-ring runt midjan.

 

Dessa två flickor har varit på silver- och bronsplats nästan hela loppet. Men nu trasslar allting till sig för dem på grund av bristande teknik och uttömd styrka.

 

Julias teknik firar nu sin oväntade triumf. Hon har lyckats hålla sitt steg och häck-klippning i balans och kan välförtjänt stiga fram till sin oväntade silvermedalj.

 

Längst till vänster kan Menorca-flickan göra detsamma till sin bronsmedalj.

 

Dramatiskt lopp. Stort grattis till Julia, som helt enkelt, efter sina förutsättningar och omständigheterna gjorde ett riktigt bra lopp. Pers blev det väl också.

 

Lasse

 

Torsdag kväll fortsatte Mats Boman sin osannolika rekordserie under Öspelen med ett nytt åländskt rekord på 10,82 på 100 meter och en tämligen oväntad silvermedalj.

 

En rejäl och obegriplig fadäs, av sådan art som inte ska få förekomma, gör Ålandstidningen i fredagens Öspelsbilaga, när tidningen utropar Bermudas Xavier James till segrare och dessutom i en bildtext till bilden av Mats med segraren felaktigt anger James' namn.

 

Segraren var ju Wallace Little från Cayman Islands, på 10,73, tvåa blev Boman på 10,82, trea blev Steven Reid, också från Cayman Islands, på 10,84, medan Xavier James blev fyra, på 10,85.

 

Som synes på bilden av målgången ovan och på alla andra bilder från Öspelen, har deltagarna från Cayman Islands namnet på sin hemort tydligt skriven över bröstet, deras klädedräkt är tydligt och karaktäristiskt röd, medan Bermudateamet har tydliga beteckningar i mörkt blått. Detta har man ju tydligt kunnat observera i alla Öspelens sportgrenar ända från spelens början.

Dessutom finns ju en officiell resultatlista att kolla.

 

Ingen rättelse har jag heller hittat i lördagens Öspelsbilaga.

Alltså med råge underkänt för en tidning av Ålandstidningens ambition.

 

Lasse

Måndag 29 juni.

 

För tredje loppet i rad sänkte Mats Boman sin bästatid på 200 meter vid måndagkvällens finallopp.

 

Den snabbast klockade åländska tiden är nu 21.71. Tyvärr var medvinden lite för stark, varför tiden inte kan godkännas som nytt rekord.

 

Det ska bli intressant att se hur det går för Mats på 100 meter.

 

På bilden ser ni den jämna målgången på 200 hundra meter, där Mats knep bronset i ett spännande och hårt upplopp. Men perspektivet framifrån ljuger nog lite. I profil är avståndsskillnaderna tydligare.

 

Lasse