Det märks att det varit mycket nu, med jobb och annat. Det har inte blivit mycket skrivet och vissa saker har t o m smått trillat ur minnet.

 

Ett som i alla fall inte trillade var det faktum att vi hade 10-årig bröllopsdag den 1. juli. Jag jobbade den dagen, men när jag kom hem på kvällen möttes jag av doften av varmt bröd, diverse gott och en stor bukett med rosa rosor - en för varje år som gått.

  

I alla fall ska jag försöka att inte klaga över värmen ...

 

Nu är det varmt så det räcker till, ändå fryser jag när kvällen kommer.

 

Inte heller ska jag klaga över att jag får jobba när andra är lediga ...

 

Fast jag får inte jobba så mycket som jag skulle vilja. Det finns tydligen något som heter dygnsvila, veckoarbetstid och en hel del andra termer som HR-människor svänger sig med.

 

 

Jo, så är det.

 

Fast vädret som nu är känns det inget kul att orda om alls. Kanske det blir bättre om man bara tiger om det.

 

 

Idag har vi, än så länge, uppehåll. Så jag har passat på att klippa litet gräs, jaga maskrosor och rädda smultronplantor.

 

Alltså ser gräsmattan ut som en kattkyrkogård. En tuss här, och en tuss där. Gullvivor, smultron och liljekonvaljer måste ju få stå kvar. Det är det som är nackdelen med att ha en naturen direkt inpå gräsmattan - så småningom kommer den krypande. I alla fall om man låter den.

 

 

Jag har klippt ned mina rosenhallon, eftersom det mesta av fjolårets grenar dött av vinterns kyla. Som tur är har buskarna en otrolig livsgnista och det kommer nya rotskott, både direkt vid basen och en bit ut. Det är bara att ta upp och plantera om. Blomningen sker på fjolårskvist (om jag förstått rätt), så det kommer kanske inte att bli så mycket blom, till humlornas stora besvikelse.

 

 

De gamla fina enkla rosorna (typ nyponros) har också tagit stryk. De är gamla och borde vara vana, men ... endast en buske har blad, resten ser helt döda ut. Då är ju frågan vad som blir bäst: Klippa ner och vänta och se om de tar sig av sig själv, eller gräva upp och ersätta med något annat?

 

Till min stora förvåning och enorma glädje har kaprifolplantan, som jag tog med hemifrån Åland, klarat sig. Nya friska rankor med blad kommer sakta men säkert upp och de gamla kvistarna fungerar utmärkt för dem att klättra på.

 

Idag ser det ut att bli vackert. Det är tacksamt efter flera dagar av bara regn och kyla. Däremot verkar det bli bara en dag, för sedan lovas samma trista gråväder igen.

 

HOPPAS det blir varmt också, för jag fryser så infernaliskt idag och funderar på om det är varmare under täcket.

 

 

Att klyva ved kan vara farligt och man får ta det varligt, men det är inte så mycket vedklyven som är faran utan veden själv.

 

Vedkabbarna är många gånger tunga och kräver både arm- och benstyrka och rätt lyftteknik, annars tar ryggen snabbt stryk ... Den nästan färdiga veden har en tendens att trilla ned på fötterna och det gäller att hoppa undan i tid för att inte få tårna krossade - eller knäskålarna ... Fingrarna ligger också risigt till, och också nu på grund av veden själv - inte klyven. En och annan blåsa och nypmärke samt stickor trots svindyra skyddshandskar, som just ska skydda vid vasst och stickande arbete.

 

Trots alla dessa faror är det roligt att hålla på. Framförallt värmer det om hjärtat att se högen med kluven ved växa och man för sin syn kan se hur summan på elräkningen krymper. Ja, och så värmer det förstås kroppen just under själva arbetet.

 

Nu ligger ett fåtal okluvna kabbar kvar på backen, men de får vänta tills regnet upphör - när nu det blir.

 

Lovade uppdatering av status i början av veckan.

 

Det är fortfarande en hel del att göra så det blir en kort en:

 

Jobbat, jobbat, jobbat ...

 

Och så en väderprognos:

 

PS: kolla in solens upp- och nedgång :-)

 

Rätt mycket jobbtimmar just nu. Fler om bara reglerna tillät ...

 

Mer info om väder, vind och annat kan lämnas först i början av nästa vecka.

 

Annars är allt som vanligt.

 

 

När man hör ordet matstafett känns det litet stressigt, men så är det inte alls. Gårkvällens begivenhet var stillsam, trevlig och inte alls stressig - inte för oss i alla fall (4 hjul istället för 2).

 

Matstafett går ut på att man samlas hos olika personer för att avnjuta förrätt, huvudrätt och desert. Vart man ska, vem som konner, osv är hemligt och det är en del av charmen. Informationen finns i kuvert som vi får av den som håller i det hela.

 

På vår lott hade huvudrätt fallit. Detta innebar att maten behövde förberedas eftersom det ges en halv timme för transport och klarställande av rätt. Så vi gjorde iordning färsbiffar, kantarellstuvning och ost som skulle in i ugn när det var dags.

 

Så öppnar man kuvertet där det står var förrätten serveras, ännu vet man inte mer än vilka värdparet är. I vårt kuvert stod att vi skulle hemma till min körledare och hennes make. Några minuter tar det med bil. Väl hemma hos dem träffade vi det andra paret som visade sig vara A:s fd. dagsifröken och en av hennes väninnor. Vi bjöds på välkomsdrink och fick sedan en förrättssallad med haloumi och annat gott.

 

Efter en timme så är det då dags för värdparet att dela ut kuvert till oss gäster, och även ett kuvert som de själva ska öppna. Nu står det alltså vart man ska bege sig för huvudrätten. I vårt fall stod det alltså att vi skulle skynda oss hem och vänta på våra, än så länge, okända gäster.

 

Hem i inte allt för maklig takt, alltså! Hemma sätter vi in de förberedda biffarna i ugnen, värmer tallrikar och steker potatis medan vi väntar och funderar på vem som ska komma. Är det helt främmande eller någon man känner?

 

Så dyker det första paret upp. En körmedlem med make, som alltså hade varit på något helt annat ställe och ätit sin förrätt. Efter ytterligare en stund kom det andra paret. På långt håll såg jag dem komma cyklande och konstaterade att det också var bekanta. Denna gång en av mina arbetskamrater med fru.

 

Middagen avnjuts i lugn och ro, en och en halv timme med skratt prat och förhoppningsvis god mat och gott vin. Man pratar om vart man varit och vilka som varit där. Sedan är det dags för nästa kuvert, som man som värd fått i sin vård.

 

Så vet alla var efterrätten står och väntar och det är dags att dra vidare. Denna gång har vi faktiskt nya bekantskaper att se fram emot. Namn och adress, men än så länge inga ansikten att placera namnen på. Spännande!

 

En tur på några minuter in på byn igen. Tur att någon ställde upp och körde! Annars hade det varit cykel som gällde. Nu är klockan rätt mycket, men det gör faktiskt ingenting. Kaffe och litet annat gott, sedan en god desert väntar.

 

Värdparet som stod för efterrätten, var nya bekanstskaper för oss. Vi kände igen varandra eftersom man ofta stått i kö samtidigt på Ica och så men inte mycket mer än det. Samma gällde för det andra paret som mötte upp.

 

Jättekul kväll i sin helhet, som skulle avrundas på hotellet med att alla samlades. Vi tog en sväng dit, men åkte snabbt hem igen nöjda och mätta och belåtna med kvällen.